Min gård och jag
Finns få hus som jag tagit till mig med en gång. Som jag känner det där extra för.
En slags kärlek till en byggnad, en plats, ett minne från förr.
Sommarstugan i Dalarna var just en sådan plats, den betydde så oerhört mycket för mig redan när jag var liten.
Det lilla vita tegelhuset från slutet på 1600-talet bjöd ett barfotabarn som mig på många äventyr och mysterier.
Vargagropen uppe i skogen var förbjudet område, ruinerna var ståtliga monument från en svunnen tid och smultron fanns det så man kunde äta sig till magont.
Den gamla vedspisen i köket knastrade och knäppte så mysigt på kvällarna och på morgonen vaknade man alltid till åns brusande fors nedanför huset. De dagarna är över.
För sex år sedan var vi tvugna att sälja av "min stuga" och då hade till på köpet halva innertaket rasat in i ett sovrum.
Jag saknar min stuga, mitt Dalarna.
Nu har jag fått en ny kärlek, min gård.
Redan första gången vi var och tittade på huset och bara hade klivit ur bilen, sade jag: - Här vill jag bo.
Jag kände att det var så rätt redan från början. Allting var så som jag ville ha det och mer därtill.
Allteftersom visningen fortlöpte kände jag hur gården växte i mina ögon, den blev bara bättre och bättre.
Väntan på att få igenom vårt bud och få klara besked om att vi skulle få köpa gården är en av de värsta perioderna i mitt liv (men på ett positivt sätt). Jag kärade ned mig från första stund och hade det varit någon annan som köpt huset hade nederlaget varit svårt att stilla.
Jag upptäcker nya tingestar med vår gård mest hela tiden och är man på dåligt humör är det bara att gå runt lite uppe i skogen vid smedjan eller ta en tur i skogshagen så kommer man tillbaka som en ny människa.
Gården ger mig kraft och jag älskar den.
Hej svejs
En slags kärlek till en byggnad, en plats, ett minne från förr.
Sommarstugan i Dalarna var just en sådan plats, den betydde så oerhört mycket för mig redan när jag var liten.
Det lilla vita tegelhuset från slutet på 1600-talet bjöd ett barfotabarn som mig på många äventyr och mysterier.
Vargagropen uppe i skogen var förbjudet område, ruinerna var ståtliga monument från en svunnen tid och smultron fanns det så man kunde äta sig till magont.
Den gamla vedspisen i köket knastrade och knäppte så mysigt på kvällarna och på morgonen vaknade man alltid till åns brusande fors nedanför huset. De dagarna är över.
För sex år sedan var vi tvugna att sälja av "min stuga" och då hade till på köpet halva innertaket rasat in i ett sovrum.
Jag saknar min stuga, mitt Dalarna.
Nu har jag fått en ny kärlek, min gård.
Redan första gången vi var och tittade på huset och bara hade klivit ur bilen, sade jag: - Här vill jag bo.
Jag kände att det var så rätt redan från början. Allting var så som jag ville ha det och mer därtill.
Allteftersom visningen fortlöpte kände jag hur gården växte i mina ögon, den blev bara bättre och bättre.
Väntan på att få igenom vårt bud och få klara besked om att vi skulle få köpa gården är en av de värsta perioderna i mitt liv (men på ett positivt sätt). Jag kärade ned mig från första stund och hade det varit någon annan som köpt huset hade nederlaget varit svårt att stilla.
Jag upptäcker nya tingestar med vår gård mest hela tiden och är man på dåligt humör är det bara att gå runt lite uppe i skogen vid smedjan eller ta en tur i skogshagen så kommer man tillbaka som en ny människa.
Gården ger mig kraft och jag älskar den.
Hej svejs
