KlumpaDumpa

De senaste två dagarna har jag mest varit som en mänsklig berg- och dalbana... Därför satsar jag idag på att försöka ha kvar båda fötterna på jorden. Ta tag i lite studier och se positivt på det hela.

 

Lady och Susanne kommer tillbaka till stallet idag, nu har de bott på det nya stället sedan i augusti- men eftersom Susanne och Jimmie flyttar tillbaka till stan komer fröken Fräken också tillbaka. Känns trevligt och skoj, har saknat de två vännerna!

 

Jag tror att en hel del av min märkligt laddade energi kommer sig av att Madde kommer åka tillbaka till sina ägare imorgon. Det känns liksom i luften nu. Det är med blandade känslor vi har kommit fram till  detta beslut och det har tagit tid. Men med Lilleman på väg är det bara att inse att vi inte hinner med tre hästr längre, det blir inte rätt mot någon. Måste se till allt det som Madde gett oss de senaste två åren, hur han för min del är en a de hästar som fått mig att se. Allt som han har lärt mig- oss.

 

 

 

Plugg och glögg

Jag försöker ta en dag i taget. Stryka "Att göra saker" från alla mina listor, samtidigt som jag som oftast kommer på fler nya saker att skriva dit. Det är så många tankar i huvudet och de tumlar omkring. Bebis, familjen, hästarna, skolan, hemmet, examensarbete, julklappar, göra om hemma och att ta det lugnt. *Puuh* 

 

Lilla bebisen i magen hade en mycket aktiv dag igår, kändes verkligen som att det knappt var en lugn stund därinne och undrar om han kanske är lite trött idag. Fast hittills har han varit i full gång så fort jag hållt mig stilla de senaste tre timmarna. Litet bustroll!

 

Jag har för längesedan insett att graviditeten har sina faser. Lyckan ligger på topp mest hela tiden och förväntningarna inför Lilla M:s ankomst är stora- men hormonerna har verkligen bitvis varit mig ett stort bekymmer. Trodde aldrig att jag kunde bli så upprörd som jag varit senaste halvåret, så gråtmild för allt och inget och lite till, så vaksamt reserverad över sitt eget utrymme och få sådana sjuka nästan hysteriska skrattanfall.

Jag är nog som en nöt.

 

 

Rostat bröd samt äppelmos

Ja, som rubriken indikerar så är det nog så det kommer bli.

Jag och min älskade Maräng får nog hålla oss i comfortzone tills nästa vår. Efter att nu kommit hem från ett spektakel som hette Duga känner jag mig matt, som en spagettistroganoff i knäna. Ja, precis så. Jag har till och med gråtit en skvätt med mina gravida hormoner i störtlopp runt hjärtat.

 

Jag och Moa var på en alldeles ypperligt trevlig tur, som hastigt förbyttes i en mycket stressande situation för såväl Moa som mig. Nästan hemma skulle vi så passera grannens valack och 3-års hingst som halvt som halvt hängde halvvägs ut i vägen på ett järnstaket som såg ut att ge vika vilken sekund som helst. Moa blev såklart uppspelt även hon, men lyssnade fint då jag sökte kontakt och vände upp henne.

 

Sen blev det mest kaos av allt då ytterligare en liten hingst kommer in i bilden och ska ut från grannens gård för att bli tömkörd, han sliter sig och det blir tumult längre bort- vilket gör att Moa nu blir mycket stressad och flyger åt alla möjliga håll. Jag andas men känner mig så liten och att min mage absolut ska vara någon helt annanstans. Både jag och Moa känner oss skapligt trängda med flygande hästar och människor från alla håll.

 

Men vi kom förbi och så fick madame äta gräs medans jag med bultande hjärta och adrenalinet ringandes i öronen hämtade luft. Gråtfärdig.

Jag var ingen bra ledare idag- men vet inte riktigt hur jag skulle ha gjort annorlunda. Nu låg allt fokus på att hålla Moa borta från mitt utrymme och att inte få henne över mig. Lilla M i magen går före allt nu och så måste det få vara.

Jag behöll iallafall lugnet och försökte hålla mig fokuerad och varken bli arg eller visa min egen rädsla. Jag får nog lov att utvärdera mig själv som relativt skaplig ändå vid närmare eftertanke.

 

Men imorgon får det bli massa massa massa friendly med min älskade Maräng och nu kommer vi hålla oss i vår comfortzone för säkerhetens skull!

Idag är vi inne i vecka 27 och nu är det 100 dagar kvar tills lilla underbara M kommer ut ivärlden!

 

Godnatt

 

Idag tog vi oss en tur, Moa och jag- jag och Moa. Det blir den sista turen för iår, sista turen tills lillemann i magen har

tittat ut. Det känns bäst att hålla sig på backen från och med nu. Men vi hade det mysigt jag och min älskade Maräng!

 

Jag fortsätter min resa. Andas.

Har redan märkt av hur mitt sätt att tänka har förändrats till det bättre.

Dock rann mycket energi av mig igår, ska återigen göra min lilla "läxa" för att finna ro och balans. Så att jag står stadigare på jorden, inte tappar fotfästet.

Jag är så tacksam.

Nu bär det snart av till Härnösand och redovisningar. Denna vecka ska jag fokusera på att leva "här och nu", inte i det som varit eller det som kanske kommer att ske.

Resan fortsätter

och

jag med den

Som en ny människa känner jag mig nu. Känslan är fantastisk och de senaste två timmarna har jag känt det som om mitt inre äntligen funnit någon sorts jämvikt.

 

Som att vara i balans med sig själv. I harmoni.

 

Rosa var här tidigare under dagen och skulle ge mig en behandling med nollpunkts energi, men efter att ha pratat lite kom vi fram till att vad jag kanske behövde mest var healing. Så sagt och gjort. Rosa fick heala mig och hade såklart några ihärdiga nyfikna medhjälpare. Nu ligger både Noppemann och Chilla och sover utsträckta i soffan, det verkar ha funkat även på dem. Men jag känner mig så lycklig som jag är. Glad. Förväntansfull.

 

 

Livet är då sannerligen en spännande resa, tänk vad festligt att få följa med på den!!!

Jag känner hur allt flyter på. Tills någon frågar mig hur det går i skolan, då knyter det liksom ihop sig inom mig. Jag brukar sällan klaga över de kurser jag läser, även om man ibland känner att det är mycket att göra, men denna svenskakurs har helt fått mig att tappa studiemotivation. Uppgifterna känns meningslösa och kurslitteraturen i stort sett orelevant. Tentan om två veckor har jag inte ens orkat tänka på. Suck. Jag tränger undan stressen, men den ligger där under ytan och fräter. Jag gillar verkligen inte denna kurs. Men ska kämpa på i två veckor till. Nästa vecka börjar jag engelskakursen. Frågan är ju hur det ska gå. Men det tar vi då.

 

Lillen i magen gör mig lycklig, men oj oj oj som han har snott runt nu på morgonen. Själv har jag fått ligga i en fåtölj och vridit mig själv efter hans mönster. Som en tjock liten orm.

 

Nej men nej vad tjurig man kan låta.

 

Ärtor, majs och ris