KlumpaDumpa

Sitter för tillfället och analyserar hur grisar framställs ur ett genusperspektiv i barnlitteratur.

Då slog mig tanken att jag själv lekte gris i förrgår. Jag bjuder på en liten, liten bild!

God kväll!

Alla ni som har någorlunda sunt förnuft i behåll- bry er inte särskilt mycket om den något märkliga rubriken på detta inlägg. Eller förresten, ingen (oavsett relativ förnuftighetsnivå) borde ens fundera på att tolka det jag skrivit. Anledningen? Ganska enkelt uttryckt just på grund av att jag inte vet själv.

 

Jag är trött nu. Trött förstår ni. Hjärnkontoret fungerar inte riktigt som det ska. Jag glömmer saker och ting. Som att låna böcker på biblioteket till exempel. Jag tar dem helt enkelt och går, jag har hört att det även kallas stöld. Tack och lov larmade en liten smart receptor i mitt DNA om detta till mitt centrala nervsystem så jag tog min smarta telefon och ringde ett samtal till Mittuniversitets bibliotek i Sundsvall. Senare samma kväll hade jag totalt glömt bort PIN-koden till den smarta telefonen (den är inte så smart att den minns den själv förstår ni- uppenbarligen) och 01.00 på natten kunde man så återfinna en smått hysterisk Matilda Isaksson på jakt i köket efter en dammig PUK-kod. Jag hittade den och sen var allt frid och fröjd. God natt liksom, nu kan du kanske vakna imorgon. Gnällspik.

 

Jag har idag upplevt ett inre agg mot busstrafiken, jag blev vresig, gråtig och förbannad- i en mix som doftade kombination av äpplen och bubbelvatten. Jag blev faktiskt så upprörd att jag glömde min telefon hos chauffören. Men sen kom en snäll gubbe med den till mig- tack sade jag då, artigt såklart.

 

För övrigt är min utbildning vid Mittuniversitet ett fenomen som bör granskas utifrån- detta på grund av att det inte riktigt verkar som att vi kommer få den behörighet som utlovades där och då för 4 år sedan när man sökte utbildningen. Skumt? Absolut, och vad värre är verkar det inte som att någon vill ta ansvar för detta...

 

Ja, ni hör ju gott folk.För övrigt vet jag och Sara fortfarande inte vad botten på tratten innehåller. Det vill vi veta förstår ni. Vad vi ska skriva om i examensarbetet alltså. Det är bottnen på tratten. Jag tror att den är gul som en kantarell. Festligt, inte sant?

 

Nej, nu ska jag ta och krypa ned i soffan med min mage som innehåller en vild bebis. Jag längtar så sjukt mycket efter att få träffa denna vilda underbara bästa bebis.

 

God natt

Läste precis en artikel på nätet om hur man beter sig när man är gravid i vecka 35. Där stod det bland annat lite ironiskt att det var konstigt att man inte var trött på att vara höggravid... många älskar nämligen att ha gått upp 10- 25 kilo i vikt med tillhörande rygg- och höftsmärtor, vara trött hela tiden, känna att man inte kan slappna av då det är svårt att ligga ned, gå , sitta och stå... få förvärkar och åderbråck, täppt i näsan, konstant andfådd och humörsvängningar utan dess like... Jag förstår det de skriver. Till viss del.

 

Min rygg vill jag stundvis lägga på en sophög, jag önskar ibland att man inte skulle flåsa som en ravioli i en het bastu så fort man rör sig, att humöret skulle vara som en solskensdag hela tiden, att de där 20 extra kilona kanske bara skulle vara 10... att det skulle vara skönt att sitta på en stol och skriva inlämningsuppgifterna till skolan... istället för att behöva lägga sig ned en gång i timmen och oftast då somna ofrivilligt.. att inte vakna 3 gånger varje natt vore skönt eller att för den delen inte behöva vagga till toaletten en gång i timmen när man är vaken. Ja det var några av mina "besvär", by the way har jag även börjat snarka och drömmer märkliga drömmar.

 

Men vet ni vad? Jag vill inte ha det annorlunda, det är inte ens egentligen särskilt jobbigt att ha dessa "åkommor". Jag mår egentligen så mycket bättre än jag någonsin tidigare i mitt liv har gjort och jag är så ofantligt tacksam och lycklig för det lilla livet som växer i min mage. Fick jag välja, så vill jag inte byta det mot något i världen. Jag mår bra, fint, bäst och det gör lilla mannen i magen också. Bättre än så blir det inte!

 

Det stod också att man de sista fem veckorna innan förlossningen kan känna sig berusad på oxytocin, undrar om det är därför jag har börjat småäta ur skafferiet på natten och sedan knappt fattar något när jag på morgonen vaknar med en skiva halvätet bröd i handen?

 

 

 

Doftljus och -14 grader.

 

Tjohoooo!

Jag klarade tydligen omtentan som jag gruvat mig för så den senaste månaden, kursen äro med detta över... trots att den egentligen slutade för över en månad sedan! För övrigt så ska jag nu med Lisas ord presentera min nya stil. Här kommer en bild på den "Snälla bullbakande mamman" :)

 

För övrigt känner jag mig supernöjd med mitt nyfriserade hår, lite ovanligt att ha det mörkare igen- men härligt :)

 

Bubbelvatten och clementiner

 

 

Igår sken solen över Sundsvall och därför tog jag, Micke och Lillen oss en härlig tur i solskenet, dock tyckte nog båda mina grabbar att jag var som en saktfärdig rosa pingvin. Men trevligt var det!

 

Ibland önskar jag att jag oftare kunde ha den där underbara förmågan att fokusera på en sak och göra klart den. Så fort jag sätter mig ned för att studera hittar jag snabbt på massa annat att sysselsätta mig med och studierna knager mig i fotknölarna.

 

Nu är det ett nytt år och med det tid för förändring och utveckling. Jag vill utvecklas på alla plan. Leva mitt liv i nuet, som en närvarande och harmonisk människa. Må bra, bättre, bäst- det förtjänar de flesta av oss att göra. Jag vill nå min fulla potential, stå med båda fötterna på jorden och vara lycklig.

 

Därför tänker jag härmed ta tag i en av de sista uppgiferna i engelskan och sluta detta inlägg med några bilder från gårdagen då jag stod och spanade på min man när han lekte med Lillen och Santino.