KlumpaDumpa

Läste precis en artikel på nätet om hur man beter sig när man är gravid i vecka 35. Där stod det bland annat lite ironiskt att det var konstigt att man inte var trött på att vara höggravid... många älskar nämligen att ha gått upp 10- 25 kilo i vikt med tillhörande rygg- och höftsmärtor, vara trött hela tiden, känna att man inte kan slappna av då det är svårt att ligga ned, gå , sitta och stå... få förvärkar och åderbråck, täppt i näsan, konstant andfådd och humörsvängningar utan dess like... Jag förstår det de skriver. Till viss del.

 

Min rygg vill jag stundvis lägga på en sophög, jag önskar ibland att man inte skulle flåsa som en ravioli i en het bastu så fort man rör sig, att humöret skulle vara som en solskensdag hela tiden, att de där 20 extra kilona kanske bara skulle vara 10... att det skulle vara skönt att sitta på en stol och skriva inlämningsuppgifterna till skolan... istället för att behöva lägga sig ned en gång i timmen och oftast då somna ofrivilligt.. att inte vakna 3 gånger varje natt vore skönt eller att för den delen inte behöva vagga till toaletten en gång i timmen när man är vaken. Ja det var några av mina "besvär", by the way har jag även börjat snarka och drömmer märkliga drömmar.

 

Men vet ni vad? Jag vill inte ha det annorlunda, det är inte ens egentligen särskilt jobbigt att ha dessa "åkommor". Jag mår egentligen så mycket bättre än jag någonsin tidigare i mitt liv har gjort och jag är så ofantligt tacksam och lycklig för det lilla livet som växer i min mage. Fick jag välja, så vill jag inte byta det mot något i världen. Jag mår bra, fint, bäst och det gör lilla mannen i magen också. Bättre än så blir det inte!

 

Det stod också att man de sista fem veckorna innan förlossningen kan känna sig berusad på oxytocin, undrar om det är därför jag har börjat småäta ur skafferiet på natten och sedan knappt fattar något när jag på morgonen vaknar med en skiva halvätet bröd i handen?

 

 

 

Doftljus och -14 grader.