KlumpaDumpa

Ja, som rubriken indikerar så är det nog så det kommer bli.

Jag och min älskade Maräng får nog hålla oss i comfortzone tills nästa vår. Efter att nu kommit hem från ett spektakel som hette Duga känner jag mig matt, som en spagettistroganoff i knäna. Ja, precis så. Jag har till och med gråtit en skvätt med mina gravida hormoner i störtlopp runt hjärtat.

 

Jag och Moa var på en alldeles ypperligt trevlig tur, som hastigt förbyttes i en mycket stressande situation för såväl Moa som mig. Nästan hemma skulle vi så passera grannens valack och 3-års hingst som halvt som halvt hängde halvvägs ut i vägen på ett järnstaket som såg ut att ge vika vilken sekund som helst. Moa blev såklart uppspelt även hon, men lyssnade fint då jag sökte kontakt och vände upp henne.

 

Sen blev det mest kaos av allt då ytterligare en liten hingst kommer in i bilden och ska ut från grannens gård för att bli tömkörd, han sliter sig och det blir tumult längre bort- vilket gör att Moa nu blir mycket stressad och flyger åt alla möjliga håll. Jag andas men känner mig så liten och att min mage absolut ska vara någon helt annanstans. Både jag och Moa känner oss skapligt trängda med flygande hästar och människor från alla håll.

 

Men vi kom förbi och så fick madame äta gräs medans jag med bultande hjärta och adrenalinet ringandes i öronen hämtade luft. Gråtfärdig.

Jag var ingen bra ledare idag- men vet inte riktigt hur jag skulle ha gjort annorlunda. Nu låg allt fokus på att hålla Moa borta från mitt utrymme och att inte få henne över mig. Lilla M i magen går före allt nu och så måste det få vara.

Jag behöll iallafall lugnet och försökte hålla mig fokuerad och varken bli arg eller visa min egen rädsla. Jag får nog lov att utvärdera mig själv som relativt skaplig ändå vid närmare eftertanke.

 

Men imorgon får det bli massa massa massa friendly med min älskade Maräng och nu kommer vi hålla oss i vår comfortzone för säkerhetens skull!